Vecka 35

Det har hänt mycket sedan vi bestämde oss för att starta bloggen, men det största är nog att vi väntar vårt första barn. Är i vecka 35, så det är inte lång tid kvar, allt från 3-7 veckor.

Man har hela livet på något vis blivit matad med att "har du oskyddat sex en gång, så kommer du bli gravid". Riktigt så är det inte. Vi försökte i några månader och inget hände, så vi bestämde oss för att strunta i det. Jag kände mig inte helt redo, blev nervös varje gång mensen inte kom (istället för glad), men ödet hade en annan plan. Den stund vi slutade försöka så tog det inte lång tid innan det blev något.

Så hur kan jag sammafatta dessa veckor.

Kan börja med att allt man hör är en lögn. Folk delar gärna med sig av sina graviditeter, sina förlossningshistorier, sina första barnår. Det känns nästans som att de vill skrämma upp en. Jag kan bara säga, ta ALLT med en stor nypa salt. För min del har inget av det stämt än iaf. Låt oss ta det från början:

Graviditetstecken - hade inga! Hade jag fortfarande gått på minipiller hade jag aldrig ens misstänkt något. Nu var ju mensen sen. (Trodde först ändå att det berodde på att vi hade varit iväg, den skjuts gärna fram om man är på resande fot).

Man är så illamående första 12 veckorna - stämde absolut inte på mig. Mådde precis som vanligt.

Man får så ont i ryggen - har ännu inga besvär och jag jobbar dagligen med tunga lyft/förflyttningar.

Man är så full av hormoner att man blir arg för minsta lilla sak eller så himla känslig och lipig- Ingen skillnad alls. Jag är rätt temperament full sen innan, om något har det blivit lugnare då jag är för trött för att bry mig.

Man är så kåt när man är gravid - jag hoppas innerligt att det stämmer för vissa. Tyvärr var inte jag en av dessa.

Man vill bara vara hemma och boa - vadå boa?! Nej, jag vill jobba. Jag tycker om att jobba.

Man känner sig så vacker med magen - nej, och åter NEJ. Man är en elefant och oroar sig mest för att få bristningar på kroppen.

och så slutligen kommer kommentarerna "Åh, det var så underbart att vara gravid" - Jag tror folk förskönar sanningen en aning. Jag har mått fruktansvärt bra, alltså oförskämt bra och jag tycker inte direkt att det är underbart att vara gravid.

Vad är det underbara? Magen växer, inga kläder passar. Vet ni hur dyra och svårt det är att hitta mammakläder. Du har något som trycker på din magsäck = halsbränna (har du otur får du en spark rakt på magsäcken), du har något som pressar på din urinblåsa, du är med andra ord kissnödig hela tiden.

Man får bemäta folks konstiga kommentarer på en daglig basis, som definitivt inte får dig att må bättre. " Åh, du blir ju bara större och större för varje dag". Vad svarar man på en sån sak?!! "Åh, tack. Det var snällt sagt". Till slut blev jag bara irriterad och sa "Ja, det vore ju konstigt annars.". Inte för att jag tror att personen i frågan förstod hinten. Det positiva för mig är att jag inte upplevt att främmande människor tar på min mage. Något mina vänner har och det är jag tacksam för. Det är ju abslut inte okej att gå fram och ta på en främlings mage!! Oavsett om personen är gravid. Vem får för sig något sådant?!!

Om vi ska ta något positivt med hela upplevelsen (vill inte låta allt för pessimistisk) så är det väldigt fantastiskt vad kroppen kan göra. Att känna fosterrörelser är en speciell upplevelse och att veta att kroppen skapar liv är något magiskt. Men jag står fast vid att det hade räckt med 6 månader, 9 månader är alldeles för lång tid.

Jag avslutar inlägget med att bjuda på en magbild. För det är (trots allt) ett roligt minne.

#blogg #gravid #vecka35 #väntabarn #förstagraviditeten